Into the Wild.

Kylan. Tysnaden. bara vargarnas yl som hörs över isen, som gnistrar likt kristaller i månens silversken.  Och så mannen. Karlakarlen på isen, som ensam ska ta sig an odjurens vrede, med enbart nävar, iklädd skogshuggarskjorta, givetvis. Han är ju man. Och mitt ute i vildmarken. Det var jag. Eller, det var min bild av min helg i alla fall!

Påsken hade kommit igen, och det kändes overkligt att det var ett år sedan jag var i Squamish och spelade med Alecx och Jon på deras Badgerchildkonsert i Republic Bicycle Store. Ett år sedan min vän Santana blev kanonfull och pratade lite för mycket om lite för privata saker i bilen hem, och ett år sedan jag hade påskmiddag hos Tammara Stanners, radioprofilen.

Hur som helst, året hade gått förbi otroligt fort, även om jag erkänner att jag hunnit med mycket under dess gång. Nu var det påsk igen, och vi skulle lämna årets varmaste helg (21 grader Celsius i Vancouver) för att åka norrut i BC, genom semiöknen Lillooet, och upp i bergen, till Marshall Lake, där snön och isen fortfarande låg tät, och Tessas släkt har en stuga. Ingen elektricitet, så ljuset kommer från värmeljus och fotogenlampor, och maten lagas på vedspis. Givetvis inget värmesystem heller, så värmen kom från de öppna spisarna. Inget rinnande vatten under vintertid, så vattnet hämtar man från sjön, vid vilken stugan ligger, genom att helt enkelt borra hål i den 4 dm tjocka isen, och skopa upp iskallt vatten med en slev, över i vattenbehållare. Helt enkelt; Back to basic! 

Efter 5 timmars bilfärd var klockan närmare 2 am på torsdagsnatten/ långfredagsmorgonen, och på grund av isig väg, och ny "truck" utan kjedjor, fick vi bära det mesta av vår packning den sista vägen upp till stugan. Råttor och möss hade tydligt gjort sig hemmastadda i stugen under de månader då den varit obebodd, så fällor gillrades omgående och redan 5 minuter senare var den första, och helgens enda, råtta fångad. Inte lika vidrig som jag förväntade mig, men det var ingen söt liten hundvalp precis (även om han var lika stor som en). Stugan var iskall så brasan sattes igång direkt, medan vi borstade bort musbajs från sängarna och bäddade om dem med rena lakan. Sen ett glas vin för att fira att vi äntligen var på plats. Fullmåne som reflekterades på den frusna sjön, vilket gjorde det till en relativt ljus natt.

Den kommande dagen var långfredagen. Jag hämtade omgående upp vatten från sjön, efter att Tessa och jag borrat hål i isen. Vi hade en stor typisk nordamerikans pannkaksfrukost (även om den i denna familj blir inte blir lika onyttig som jänkarnas, eftersom de alla är hälsofreaks), sen började arbetet. Brasan gav värme och var nödvändig för matlagning. För brasa behövs ved, och ved behöver huggas, say no more. I närmare två timmar högg Tessa, och mestadels jag, all ved som fanns att huggas, staplade den, städade upp altanen och skyfflade rent området från snö, så att isen, som gjorde trappan upp till stugan farlig att gå på, kunde smälta bort i den varma vårsolen, som nu hittat upp till Marshall Lake's vinterlandskap. Hårt arbete och vi var slutkörde efteråt, men samtidigt roligt, och man uppskattar det mer när man vet att det är saker som behöver göras för att vistelsen ska möjliggöras. Sen tog vi en välförtjänt paus och vila på isen, med isfiske, öl och jag tyckte det var en bra idé att spela gitarr samtidigt. Kanske gillar kanadensiska fiskar inte alls tystnad, utan musik? Tessa lyckades trots allt få 2 fiskar under tiden som jag spelade, vilket ju måste tyda på något? Jag själv missade i och för sig alla fiskar som nappade på min krok eftersom man inte är som snabbast och som mest fokuserad, med en gitarr i knät, men ändå? De nappade ju. Solen var varm och då den reflekterades mot isen kunde man enkelt sitta i t-shirt, om man ville. Jag satt i skogshuggarskjorta. Jag är ju vildmarksman! Där satt vi ett par timmar, och hade det allmänt gött. Sen begav vi oss inåt och påbörjade påskmiddagen.

Precis som jag nämnde i mitt julinlägg, så är traditionell svensk helgmat (påskbord och julbord) riktigt tråkig och inte alls särskilt god, som man inbillar sig. När jag jämför vår mat, med den mat man traditionellt äter på påsken här, förstår jag inte hur vi tänker. Kalkon, sirapsglaserad skinka, stuffing, autum sallad, med sötpotatis, squash, valnötter, mm, och massvis av andra, godare middagsval. Vin, ceasar's, öl och annan dryck och sen pumpapaj till efterrätt, samtidigt som vi spelade brädspel. Matkoma och magsmärta till efterefterrätt. Jag hade blivit lovad att höra och se vargar där uppe, men med min vanliga tur var de av någon anledning inte runt sjön denna helg och de kom inte fram under natten, och inte någon annan natt heller för den delen, så tyvärr fick jag snabbt försöka glömma mina förhoppningar om att se en vild varg denna helg. Jävligt stor besvikelse, men vad kan man göra.


Nästa dag inleddes på liknande vis. Hämta vatten och sen frukost, som enligt tradition är "left over sandwiches" med påskmat. Eftersom vildlivet är ganska stort i området vi befann oss i, besämde vi oss för att åka på en wild life hike. Om någon inte vet vad en hike är, besiger man kortfattat ett berg utan att bergsklättra. Man promenerar uppåt helt enkelt, gärna i djurspår. Jag ville se bergsgätter och förhoppningsvis björn, men när hajken var över hade vi bara sett hjort, men bergslejonspår. Jag var redo. Skulle lejonet försöka sig på något var min näve knuten och högersvingen upptränad. Bring it on, cougar scum! Sen begav vi oss hemåt. Mer isfiske och mer öl. Nu skulle jag fan i mig fånga en fisk, så jag lämnade gitarren inne och lade fullt fokus på fiskespöt. Pay off. Boya! Två timmars väntan, men en Kokanee var min! So worth it! Med skogshuggarskjortan på, givetvis, var jag mannen i huset, som nu även försåg familjen med föda. Bröt nacken på odjuret själv givetvis. Två gånger. Han var ovanligt vig så första gången bröts den inte helt och hållet tydligen, och sprattlade ovanligt länge. Woops. Efter detta väntade den sista kvällen i stugan. Brädspel, middag och dryck. This is the life. Sen sängdags.

På Söndagen var det traditionell påskjakt eftersom Påskharen hade hittad upp till Marshall Lake, och gömt godis i området runt huset. Sen en lång bilfärd hem. Vägen över "The Duffy" är otroligt vacker, och vägen genom Lilloeet är också otrolig. Jag tror det är för att jag som svensk är så ovan med landskapet. Det var där som en av de största guldrusharna skedde, och det är svårt att förklara hur det ser ut utan att vara där. Det kändes som att åka genom en Lucky Luke-film, typ.

Helgen uppe i Marshall Lake fick mig att inse hur mycket jag gillar vildlivet, och att vara totalt isolerad från omvärlden, utan telefon, elektricitet eller internet, bara för ett tag i alla fall. Det kanske låter larvigt, eller som att jag försöker vinna vuxenpoäng, men kanske är det så det är. Att det är en mognadssak, och att jag fram till nu inte nått det stadiet än. Kanske har jag varit naiv och omogen at tro att jag inte skulle uppskatta sådant? Allt jag kunde tänka på när vi pkte hem, var hur gärna jag ville tillbaka. Till och med ensam. Med bara en gitarr och givetvis proviant, och sen bara fiska, knalla runt i bergen och skriva musik, hela dagarna. En vecka vore det i alla fall otroligt.

Så, det blev visst ett inlägg till. Jag märker själv när jag läser igenom inlägget hur tonen i det jag skriver ändrats. Det är lite dystrare. Jag drar inte dåliga skämt eller skriver på samma oseriösa sätt. Jag antar att verkligheten hunnit ifatt mig, och tanken på att jag snart ska flytta hem är omtumlande. Jag vill inte lämna Vancouver. Jag vill träffa familj och vänner, men jag vill bo kvar här. Men jag antar att det är bra för mig att komma hem och känna efter. Kanske plugga till hösten. Men en sak är säker. Vancouver är den bästa staden jag bott i, och jag älskar den.

Vi får se om det blir fler inlägg. Until then...

The song's coming to an end!

Tre månader efter Mexiko. Mycket har hänt, vad är värt att berätta? Jag jobbar på som vanligt. Avskyr det delvis, men samtidigt vet jag att jag nu närmar mig ett slut, och gjorde idag matematiken med slutsatsen att jag bara har 23 arbetsdagar kvar i min årslånga vistelse i Vancouver,För så är det ju nu mer. Jag kommer hem till Norrköping. Biljetten bokad, 9.30PM den 4e maj. Sorgligt? Som fan. Overkligt? Som fan. Kul? Delvis. Att träffa alla vönner och familj igen medför givetvis en obeskrivlig glädje. Men samtidigt vet jag att det är Norrköping. En stad med dryga 150 000 invånare och den högsta byggnaden förmodligen är S:t Olais kyrkotorn, eller stadshuset, förhållandevis minemala byggnader. Jämför det med Vancouvers över 2 000 000 invånare och det faktum att min lägenhet är högra upp än någon byggnad där hemma, och det säger min poäng relativt tydligt. En större, häftigare stad med fler möjligheter. Ett helt annat liv. Jag har aldrig älskat en stad som jag älskar Vancouver, även om Norrköping givetvis väcker fler känslor hos mig, och jag har fler minnen där. Jag är blödig nu, vilket troligen märks, men så är det. Det börjar bli verklighet. Jag har inte insett det förrän ett par dagar sedan, att sången som började sjungas den 31e oktober, då jag tog min gröna ryggsäck och begav mig till Sydostasien, nu kommit in på den sista refrängen. Alla människor jag lärt känna på vägen, allt jag upplevt. Det är jävligt konstigt på så sätt, att jag bara varit borta ett och ett halvt år. Ny flickvän, nya vänner, nio nya länder, tatueringar och enorma personliga förändringar. Som sagt, ett och ett halvt år känns som ingenting när jag tönker på allt jag varit med om under tiden. Det är som hundår. Det känns på sätt och vis som sju år, samtidigt som det gått fort.

I alla fall, all blödighet och emotionella tankar behöver jag inte sprida officiellt på en blogg, även om jag inte bryr mig om andra vet hur jag känner och tänker. Det är snarare så att jag inte tror att det är särskilt intressant. För att citera Markus Krunegård: "Somliga känner sig manade att visa upp sina känslor på allmän plats". Jag vill inte vara en av dem. I alla fall, jag ska väl återgå till en snabb summering av mina sattyg de senaste månaderna.

NHL

Jag och ett gäng på 8 andra grabbar gick på Vancouver Canucks vs LA Kings. Bra stämning, drack massvis av öl innan matchen, pumped up, drack massvis av öl på plats också, trots att de var svindyra. Skrek massvis. Hällde ut en halv öl över damen framför mig. Bytte plats och började prata om henne om fyllesvin som häller öl på folk och inte ber om ursäkt, när det blev klart för mig att hon uppenbarligen trodde det var personen som tog över min plats, som hällde ölen på henne. Bra match. Slagsmål, många mål, revanch för Play Off's förra året då Kings slog ut oss ur Stanley Cup. Min polare Adrian ramlade i trppan när vi lämnade Roger's Arena och slog upp huvudet och fick åka till akuten. 11 stygn. Vi lämnade honom med hans syster och gick till samma bar som innan istället. Rikigt bra kväll!  NHL har riktigt bra, och hoppas på att klämma in en match till innan jag åker hem.

Sweet 22

Eftersom förra årets födelsedag firades på en buss mellan Laos och Thailand, och jag var bakfull och sjuk, och jag kan inte påstå att det blev den oförglömliga födelsedagen jag hoppats på, i Laos partyhjärta, men oförglömlig blev den på andra vis. Worst birthday ever. Detta år ville jag slå det. Och tack Vare Kelsey och Tessa blev den det.

De väckte mig med sång, kaffe och en breakfast burrito och gröt. Fantiastiskt. Plus att jag fick en höngmatta av Kelsey som jag ska kicka loss i, i sommar, och en iPod och en bok av Tessa. Bra början. Lätt dag på jobbet och sen förfest när jag kom hem. Vi hade stora planer på att gå ut för middag, gå på min polares spelning i East Van efter det och sen tillbaka downtown för utgång. Bra förskiva gjorde att middagen blev frusen pizza dränkt i Frank's hot sauce och Tequila istället för vin, spelningen blev att jag och min polare Chris spelade gitarr och sjöng Ho Hey på soffan, inte riktigt lika bra som orginalet äcen om vi för stunden förmodligen trodde det, och utgången till baren där vi var på VIP-lista, blev samma gamla fyllehak som NHL-kvällen med billig öl, inget dansgolv och relativt sunkig atmosfär. Men det blev en riktigt bra kväll och fler personer än jag förväntade kom, till och med folk jag inte visste jag kände. Bra natt!

S:t Patrick's Day

Mellan födelsedag och S:t Patrick's hade jag och Tessa ettårsdag och "ett år i Kanada" var ett par dagar senare (jag är inte som Gloria i Modern Family som firar alla dagar, ville bara påpeka att ett år passerat). I alla fall; S:t Patricks:

Gick till Dollarama, butiken där allt kostar mellan $1-$2.5 , och köpte på oss massa grönt skräp, i form av hattar, flugor, klistermärken, halsband och dylikt junk. Efter 5 dagar av regn tittade solen fram och vi fick en riktigt bra vårdag. Jag, Tessa och henne kompis Brita åkte ut till Burnaby. Vancouver är ju uppdelad i "cities", precis som New York är med Bronx, Queens, Brooklyn, etc, som är "cities" men ändå räknas in i Greater City Of New York. Vancouver har West Vancouver, North Vancouver och Burnaby, för att nämna ett par. I alla fall, vi tog skytrain till Burnaby och hem till Tessas kusiner Blair och Holly, där vi möttes upp av ett stort gäng vänner, och förmodligen slog rekord i hur snabbt man kan avklara besöket till BC Liqour Store.

2.30PM började förskivan, som blev riktigt bra. Solig balkong och bra häng blev komponent ett till varför kvällen blev en av de bättre kvällarna under min tid i Van. Runt 6.30 drog vi till den irländska baren. Till skillnad från förra årets överpopulerade S:t Patrick's, var årets riktigt lugn, med knappt någon kö in till baren alls. Mycket på grund av att det var på en söndag och de flesta firade lördagen. Vi klagade inte eftersom vi på så vis kunde få bord och mer space på dansgolvet där Sveriges Channing Tatum visade att han kan. Komponent 2. Eftersom en i gänget legat med bartendern, som blev lite smått förälskad i henne, försökte vi alltid betala $20 notor med $5 sedlar, vilket allt som oftast fungerade. Komponent 3. Bra nivå på förfriskningen var komponent 4, och efterskivan komponent 5. Klockan två fick vi för oss att vi ville dra tillbaka downtown, så Holly ringde Taxi och en halvtimme senare var vi tillbaka på bargatan i Vancouver. Jag upptäckte då att jag lämnat ID och kreditkort i baren och kunde inte gå ut, men fick ju trots allt betald taxi tillbaka till Vancover, och 5 minuters gångväg från min lägenhet, så jag klagade inte. Så jävla skönt att vakna upp i sin egen säng, än 45 minuters skytrain-väg bort, nästa morgon. Detta blev komponent 6 till en lyckad kväll, och vi måste börja fira S:t Patrick's hemma i Sverige. Jag vet att vi inte har någon riktig relation till det, men det har ju inte de flesta kanadensarna heller, och det är bara ett bra tema till utgång och ytterligare en anledning att fira! Typ som Halloween. Varför skulle vi, kan man säga, men varför inte?

Vår

Givetvis har betydligt fler saker hänt, och även om mina äldre läsare (mamma,mostrar, och dylikt) kan tycka det är oroväckande att jag enbart valt att nämna sammanhäng där alkoholkonsumtionen är på topp, är det ju för att det ofta är sådana kvällar som lämnar avtryck och de kan ju ofta vara fantastiskt roliga. Men det vet ju ni med.

I övrigt har våren börjat komma, och solen blir varmare och allt vanligare. Vancouvers sea walk är perfekt för sådana dagar, men en mil lång promenad runt vancouvers down town area, med parker, stränder och restauranger. Så där har mycket tid spenderats, ibland i grupp och ibland ensamt med bok, ipod eller gitarr. Ljuvligt!

Vi får se om det blir många fler inlägg än detta innan jag åker hemma. Blir förmodligen ett ännu mer sentimentalt och mörkt inlägg precis innan jag beger mig. Om inte. Tack för att ni läst, och än en gpång vill jag be om ursäkt för dåligt uppdaterande. Den där "en gång i veckan"-idén försvann ju ganska snabbt, men det rä ju bra på sätt och vis. Man tenderar att bara skriva om ointressant nonsens då´, som de flesta inte bryr sig om ändå! I alla fall. Om det inte blir fler inlägg, tack för att ni läst. Om det blir fler; ja då hörs vi då. Until then...

Kanacken drar till Mehicooo!

Så, julen var bra. Det har jag redan redogjort. Men, vad jag tror att jag inte nämnde i förra inlägget var att vi bestämde att vi inte skulle ge varandra särskilt mycket julklappar eftersom vi skulle till Mexiko, redan 4 dagar efter nyår. Så det blev nästa stopp. Eller just ja, nyårsafton. Allt jag behöver säga är att det var en bra fest hos vännerna Riva, Sage, Ani och Erin. Mycket alkohol, dans och jag somnade i en tvättkorg runt 1.30 AM. Som en lyckad hemmafest, men lite för förfriskad i slutet.

Mexiko! Fredagen den 4:e januari satte jag mig på ett flygplan tillsammans med Tessa, Kelsey, Kelly (pappa Beattie), Aleta (mamma Beattie), Brianne (syster Beattie), hennes man Morgan och deras dotter Layla, och vi begav oss mot Mazatlan, på den mexikanska västkusten. Hotellet Riu Mazatlan är ett femstjärnigt all-inclusive precis vid stranden.  Med 5 pooler, barer överallt, en sportbar som är öppen 24/7, bufféer och 3 restauranger man måste reservera för att få bord, kände jag mig rätt nöjd när vi klev in genom portarna till hotellet välkomnandes med tequila och margaritas.

För att inte bege mig in på allt för mycket detaljer räcker det med att säga att de flesta dagarna var rätt identiska. Vi solande, läste och drack drinkar antingen vid poolen eller på stranden, båda 10m från närmsta bar. Jag märkte ungefär 30 minuter efter att vi anlänt till hotellet hur asienmentaliteten kom tillbaka, då dagsfyllan lockar och ansvar och blyghet inte verkar finnas i närheten. Det är svårt att förklara, men alla som varit i Asien tror jag vet vad jag menar. Detta är dock inte alltid en bra sak, speciellt inte om man reser med en familj, eftersom våra dagsfyllor stundvis oroade familjen. men beer pong är ju så kul. Speciellt i en swimmingpool. När ölen är gratis. Och drinkarna man dricker mellan kasten. Det har sina sidoeffekter dock, men det kommer jag till snart.

De första dagarna gick vi inte till nattklubben på hotellet utan höll oss till middag, lite drinkar i "loungen" till kvällsshowen (som varje kväll var dansare, med olika teman varje kväll) och sen gick vi och lade oss runt 11-12. Men tredje dagen började vi (framför allt jag och Kelsey) tröttna på att inte ta Mexiko till Koh Panghan-nivå. Så vi började hänga med 2 killar och 2 tjejer från Calgary vid lounge-baren ( Brett, Mike, Amanda och Megan) och utan att låta tjatig (speciellt till de familjemedlemmar som eventuellt oroar sig för min alkoholkonsumtion ) drack vi drinkar och shots av olika slag, eftersom dessa bartenders var de bästa på hotellet och kunde göra typ vad som helst, och lite till. Sjukt bra barhäng. Calgaary-gänget snackade om ett foam-pary inne i staden som vi bestämde oss för att åka till. På väg till taxin drog vi med oss bröderna Bako fårn Edmonton och ett gäng på typ 7 till killar från Edmonton (Kelsey drog med sig dem, såklart) och vi drog till baren. Som var stängd. BLAST! Så vi gick till en annan bar, och stängde den, åkte tillbaka till hotellet runt 2-3 am och gick till den dygnsöppna sportbaren. Där har de serve yourself nachos och vi fyllemuncha lite på det och gick och lade oss.

Nästa dag var bakfyllans dag. Så vi drog in till staden Mazatlan och gick på the beach walk till den lokala marknaden, köpte lite souvenirer, drog tillbaka till hotellet för middag och sen barhäng på kvällen. Men inget tripp in till staden denna kväll. Vi fortsatte hänga med framförallt Calgary och bröderna Bako. Gött med ett litet crew ju!

På onsdagen var det dagsfyllans födelsedag. Så vi spelade beer pong i poolen med hela gänget som drog in till staden tidigare i veckan, plus lite till personer. Ett par timmar senare hade jag en av kockarnas hatt på mig i poolen, Kelsey hade blivit uppskickad till sitt rum av Brianne och när jag själv gick upp till rummet, då nästan alla lämnat pool-området, för att sova middag, hittade jag Tessa gråtandes i sängen med spyor över hela badrummet och toaletten. Full och glad börjar jag skrubba upp allt tills jag hör ytterligare ett tjut från Tessa i sovrummet. Hon har då böjt sig över sängkanten för att spy i den hink jag gett henne. Men i spyögonblicket, då huvudet kastas framåt, kom nattduksbordets hörn i vägen, som passande nog är av glas, och hon dunkade i ögonbrynet i det. Blodet sprutade. Tessa spydde och grät. Jag hämtade is och handdukar. Vårt rum var inte i särskilt bra skick. Men som tur är gör alkohol att man inte bryr sig så mycket, och att städa känns helt okej, så jag städade i ordning allt och jag och Kelsey, fortfarande berusade, gick och åt middag och hade Spannish Coffee (kaffe och congac som brinner, med glass). Jag gav Tessa lite ris och kyckling, som är relativt lätt att äta när man är "sjuk". Sen gick vi till Loungebaren och sprang på hela vårt crew.

Tydligen var det Martygrass-kväll på Senior Frog's (Som är ett mexikanskt Hard Rock Café, typ) och för 50-dollar fick man obegränsat med dryck hela kvällen och taxi dit och hem. Vi hade i och för sig gratis sprit på hotellet, men vi ville lämna resorten lite. Jag var den enda från min familj som åkte dock, eftersom Tessa låg i sängen och Kelsey inte hade lust. Jag borde kanske stannat och tagit hand om Tessa, men Kelsey lovade att göra det åt mig, så jag drog. Hade en sjukt bra natt med mycket dance moves och bra snack med bröderna Bako. De ska flytta till Vancouver, och eftersom Jon lämnat staden, som jag tidigare spelat musik med, snackade vi om att börja spela ihop när de kommer hit. Vi får se vad som är fyllesnack och vad som är verkstad. Bra kväll i alla fall som fortsatte med några av oss i sportbaren till runt klockan halv fem, då vi fick call it a night.

Mexiko i kor är helt enkelt som en solsemester på all-inclusive ska vara. Chill med drinkar, böcker och poolhäng på dagen, och festande på kvällen. Sen massvis med bra mat då och då. När vi drog hem hade vi några nya facebookvänner, lite solbränna och en kropp i betydligt sämre skick än innan. Därför inledde jag och Kelsey en Raw Food Cleanse, som jag kommer berätta lite om i nästa inlägg.

Until next time...

 

Mehicooooooooooooooo

Jul i Kanada

Det börjar bli tröttsamt att prata om hur sällan jag bloggar och hur ledsen jag är för det, så istället säger jag hur ofta jag tänker på det, men inte orkar, och därför inte känner mig sämre till mods, trots de långa uppehållen. Nu får jag det överstökat, och det är för att jag vill det!

I skrivande stund tittar jag på den tredje omgången av denna otroligt sent startade NHL-säsong, då Vancouver Canucks gästas av Albertas Calgary Flames. Båda lagen har förlorat sina två första matcher, med samma målskillnad, och har mycket att bevisa, så för förhoppningsvis blir det en bra match!

Denna månad har varit, om möjligt, än mer händelserik och fantastiskt bra, än den jag beskrev i förra inlägget. Låt mig börja med julen i detta inlägg!

JUL

Det är något med jul i storstäder. Och då menar jag inte storstäder som Stockholm, vilket i och för sig också säkert är hur bra som helst, men jag syftar på storstäder som Vancover, och till viss del Bankok; de städer jag spenderat de senaste två jularna i. Atmosfären, dekorationen, de höga husen som lyser i natten. Bangkok förlorar det mesta av sin julkänsla på grund av snöbrist, men köpcentrumen och dessdekorationer, lyfter ändå upp det ett par nivåer.

Julen spenderades de första dagarna (fredag den 22e och lördag den 23e) i Squamish innan själva högtiden tog fart, då vi begav oss till Pemberton Det var där Tessa och Kelsey gick högstadium och gymnasium. Det är ett litet Towm med typ 4000 invånare. Det är omringat av berg (bilder i slutet av bloggen) och är den ultmata platsen för julfirande, enligt mig! Dessutom får de, till skillnad från Vancouver, metervis med snö. När vi anlände på söndagen, den 24:e, installerade vi oss hos Tessas bror Chris, där vi skulle bo under julhelgen.

Eftersom man i Nordamerika firar julen den 25e, är den 24e mer en kväll där man äter middag och inleder firandet. Vi gjorde det hos "Auntie Lisa", som typ är Tessas moster. Inte riktigt egentligen, utan rent tekniskt är det hennes kusin, men pga åldersskillnad och eftersom "Auntie Lisa" har barn äldre än Tessa, blir dessa "cousins" och Lisa "Aunt". Anyways, det där är ointressant information, det är mest jkag som tycker det är skönt att jag äntligen börjar klura ut alla kopplingar och egentliga band i denna stora familj. Slutsats efter den 24e är att man firar med släkten, dricker alkohol och äter massa god mat. Typ som julafton i Sverige, med adnra ord, men utan samma julkänsla. På kvällen öppnar man ett paket, som alltid innehåller en ny pyjamas, som man ska ha på sig på morgonen den 25e!

På den 25e vaknar man skapligt tidigt. Man lagar "ägg benedict", vilket är pocherade ägg på engelsk muffin, med hollandaisesås och skinka, och annat gott, med stekt potatis. Till den kaffe med Bailys. Sen öppnar man alla paket som man fått i sin julsocka under natten. Under dagen gick vi en lång promenad i vinterlandskapet, runt en sjö och så och typ väntar in kvällen och bara umgås (jag är medveten om hur gammal jag låter, men jag gillar det ju!). Man dricker alkohol hela dagen. Sen på kvällen gör man sig i ordning och åkte till julmiddagen hos en annan släkting, där typ hela släkten är samlad.

Jag är medveten om hur utdraget det här börjar bli, men att tänka tillbaka på det och hur jävla bra min jul var, får mig att beskriva allt, delvis för mig själv, som i en påminnelse. Anyways. Slutsatsen jag drog här är hur jävla tråkigt svenskt julbord är, jämfört med goda sallader, sötpotatis, kalkon, stuffing och allt annat gott de har till julen här. Jag hatar fan julbord! Jag kanske ändrar mig nästa gpång jag firar jul i Sverige, men nu hatar jag julbord! Trött jävla mat!

Chinese Christmas

Efter maten spelar hela släkten "Chinese Christmas". Det går ut på att alla har köpt en julklapp för 50 dollar, som ingen vet vad det är, utom du själv, och du har givetvis slagit in den. Sen får alla deltagare en lapp från 1 till 25 (eller hur många deltagare det nu är). Den personen med nummer 1 väljer då en present och öppnar den. Person med lapp nr 2's tur. Denna person väljer om denne vill stjäla presenten som öppnats eller öppna en ny. Om denne stjäl presenten får personen som hade presenten öppna en ny, eller stäla från någon annan, om det är senare i spelet då fler personer har presenter. Man kan inte stjäla en present som redan blivit stulen under samma omgång. En omgång tar slut så fort någon väljer att öppna en ny present när det är dennes tur (om någon stulit din present är det ju din tur, och det är då du har chansen att öppna ett nytt paket). När en omgång är slut är det alltså nästa nummers tur. Detta fortsätter till alla nummer har haft sin tur, och ju längre in i spelet man kommer, destå fler personer är med osh krigar om presenterna. När sista omgången är över är man fast med den presenten man har, så det gäller att vara taktiskt för att sluta med den present man vill ha. Personen med sista numret får alltså välja vilken present hen vill, men missar det roliga i spelet där man är med i all action och snor och blir besnodd på presenter. Jag fick nummer 2 och hade nästan alla presenter i hela spelet i min ägo. Jag var förmodligen den som fck spela mest, vilket var sjukt kul! Jag tag med mig ett skåp man hänger på väggen från en designbutik, som jag visste skulle vara populärt bland tjejerna där. Jag gick hem med en vattentät iPod-högtalare, som flyter i poolen, utan att riskera att bli vattenskadad. Rätt nöjd!

Jag ska inte tjata på mer nu. Julejn var kortfattat otroligt bra, och 5 dagars ledighet var välförtjänt och otroligt välbehövt. Mexiko i nästa inlägg! Until then...

Mustascher, bläck och annat!

En månad sedan senaste inlägget, and what a month!

Arsenal presterar katastrofalt, men jag följer dem flitigt och går upp kl 6 varje lördagmorgon för att se matcherna. Hittills har jag bara blivit frustrerad, men all ilska tar mig ur den trötthet som vilat över mig, fram till dess, och ilskan tar jag ut på lägenheten i form av städning, sådär runt 9 på morgonen. Detta kombinerat innebär att klockan 10 varje lördagmorgon har jag ätit frukost, blivit pigg och städat lägenheten, och är redo att kicka skiten även ur den dagen. Så på sätt och vis har jag Arsenals dåliga säsong att tacka för att de senaste helgerna varit riktigt lyckade!

I slutet av November tatuerade jag mig igen. Inte någon oseriös bucket, eller någon diskret diamant eller pyramid på ankeln. Nej, nu byggde jag ut på högerarmen och slängde dit ett kvinnoansikte, i romersk anda, med blomster i håret, och färglad slöja. Jag har ju velat ah en tatuering som denna en längre tid, och valde en av Vancouvers bästa, på just kvinnoansikten. han själv menade att det nog var hans bästa någonsin, och det klagar man ju inte på!


November innebar även Movember, mustaschkampen, och i och med att jag tjuvstartade gick jag därför 33 dagar utan att raka mustaschen. Resutlatet var sorgligt. 33 dagar borde ge något, men mig gav det knappt något. En liten larv som sagta smög sig fram på överläppen, kamouflerad mot min hy.




Min svenska vän, Johan, lämnade Vancouver för breddgrader mer österut, men annonserade idag att han beger sig tillbaka mot Whistler för säsongen. Det är riktigt bra nyheter eftersom jag då har fler anledningar att åka dit igen, och förhoppningsvis åka lite skidor. Speciellt kul är det eftersom den tredje  i Bimini-gänget (Bimini är den bar vi brukar gå till), irländaren "Ja" (Jarlathog, eller nåt liknande), beger sig hem om bara några dagar.

I fredags var det personalfest. Jag gillar inte mina arbetskamrater utan tycker de är trötta som fan, och blev därför full själv hemma, för att lätta upp stämningen lite. Det var ingen bra idé. Ingen annan var full, och jag gick hem runt 11 redan. Trötta.

Minns ni mina vänner Jon och Alex, som jag pratat om flera gånger tidigare, som hade ett band tillsammans, vid namn Badgerchild? Hur som helst, jag tyckte att de var skitbra, men de har nu bestämt sig för att splittras. Tyvärr misstänker jag att jag är en av anledningarna, då jag och Jon börjat göra musik tillsammans. Jon är superseriös med det här och har fixat ytterligare en gitarrist och  en trummis, och bokar replokaler och sånt. Han pratar redan om att betala 7000 för att spela in en EP. Om han vill det är det ju skitkul, men jag ser det inte som nåt jag vill satsa pengar på. Jag kan ju inte vara kvar för alltid ändå. Det är ett riktigt roligt tidsfördriv dock!

I övrigt spenderar jag en hel del tid på att läsa Malcom Gladwells bok, Outliers, framför brasan på en filt, och känner mig lite bögig, lite gammal och extremt självförudmjukande. Men fan vad gött det är. Det är fan det bästa jag vet just nu, så mycket att jag längtar till det de timmarna jag spenderar på jobbet. Spär dessutom på de ovanstående påståendena med min juldekoration, som dessutom förbättrats sedan vi fotade dem, med jolsockor och jullampor.

Jag har dessutom fått ett till jobb där jag översätter annonser för ett kanadensiskt spelbolag, från engelska till svenska. Det är hemifrån och kommer bara vara lite då och då, men bra med extra cash ju!

Det är ungefär det som skett sedan sist. Snart är det jul och sen åker jag till Mexiko. Hoppas er jul blir lyckad, om vi inte hörs innan dess!

Until then....Merry kryssmassa!

The End Of The World

I stormen av hyllningar efter Zlatans magiska kväll mot England (som jag givetvis missade på grund av arbete och tidsskillnad...bloody hell) kommer här en hälsning från andra sidan Atlanden.

Förkylningen har slutat sin exponentiella ökning ,á la andragradsekvation, och har på vägen ner planat ut till en horisontal linje på skalan, precis över orion. Det viss säga, jag är inte frisk, men innehar endast en simpel, klassisk höstsnuva som gör sig påmind genom slem i halsen och trötthet. Jag kan i alla fall ge mig tillbaka till gymmet och behöver inte ligga instoppad i sängen efter jobbet varje dag nu. Det känns rätt gött.

I helgen var jag på en hemmafest hos mina gamla room mates Alex och Jon, de två medlemmarna i bandet Badgerchild, jag pratar om rätt ofta. Det var riktigt bra,och fan vad gött det är att stanna i ett o samma hus under hela kvällen, utan att spendera några pengar på sprit, inträde eller taxi. Kungligt. Innan festen jammade vi lite också, och vi arbetar tillsammans nu på en av mina låtar, som troligen ska bli en collaboration mellan dem och mig, och troligen även ska inspelas till en liten EP. Vore sjukt kul ju!

Igår såg vi filmen Seeking a friend for the end of the world. Det var en halvhyffsad film med Steve Carell och Kiera Knightley, och som titeln så tydligt berättar handlar den just om jordens undergång och de två som finner vänskap i all tumult.

Filmen fick mig att fundera vad skulle man göra i en situation där jordens undergång är ofrånkomlig. Skulle man vara kvar i det förhållande man är i, eller skulle man slampa runt de sista 2 veckorna av jordens existens? Skulle man umgås med familj o nära o kära, eller skulle man festa skallen av sig? Spontant tänker jag j ugivetvis umgås med familj, alla samlade i ett o samma rum, nära, med massvis av mat och sånt. Visst,problemskulle uppstå om vem som ska laga maten. Ingen vill väl spendera tid på det när man bara har 2 veckor kvar? Sten, sax o påse? Sprit? Känns logiskt. Dämpa smärtan lite. Nyttig mat? Fuck that! Men det problematiska här är det emotionella. Det skulle vara så jävla jobbigt att veta att allt försvinner, och att man om två veckor aldrig igen kommer se de man älskar. Frågan är om de tär bättre eller sämre att veta att alla kommer dö? Man vill inte att någon i sin familj ska dö heller, givetvis. Därför kom min andra tanke.

Tänk er filmen Project X, som kom ut tidigare i år. Ett gigantiskt party med tons of booze, och bara fulla ungdomar som festar "like there is no tomorrow". Det låter hemskt, men i ett sådant scenario, med alla ens vänner,där man är full och helt i sådan extas att alla bekymmer är som bortblåsta, känner man ingen emotionell ångest. Ingen rädsla för döden, att alla man älskar kommer försvinna. Man tänker inte i sådana banor. Det är egoistiskt, men samtidigt lindrigare. Det låter helt absurt att välja värdelsn största och sista rejv, före att umgås med sin familj, men är det verkligen så hemskt? Vem ska döma en? De kan väl med vara med? Jag är medveten om att det låter dumt, men en del av mig känner att det vore det enklaste alternativet. Att slippa ångesten, sorgen och vetskapen av att förlora alla man bryr sig om.

Jag ska inte grotta ner mig i filosofiska tankar som ovanstående scenario, men jag tönkte mycket på det idag. I slutändan hade jag nog samlats med min familj, med alla inräknade, i ett och samma hus och ha 2 veckor av familjetid, och med tiden hade man nog accepterat det. Slutpratat om det.

In other news; Jag har inlett ett maraton av John Steinbeck-böcker. Gymnasienotalgin fick inleda med Of Mice And Men, och har Tortilla Flat efter det. Och nu när min lilla kris har kommit där jag känner att jag inte gör något produktivt i mitt liv (vilket jag är medveten om är jävligt onödigt för en 21-åring som reser runt i världen) har jag börjat läsa socialpsykologen Malcom Gladwells böcker också, men på ett mer analytiskt plan. Det låter trökigt, men får mig att känna att jag håller igång den intellektuella stimulansen i alla fall. Dags för universitet snart kanske?

Until next time.

Piiiz

Pirates in Seattle!

så, jag vaknade en fredagmorgon, tänkte "vad har jag för planer i helgen?", kommer på att jag inte har några planer alls, kommer ytterligare på att det är den första helgen på länge då både jag och Tessa är lediga tillsammans hela helgen, och fattade ett beslut. Jag tog jag min kvinna, satte oss i hennes mammas bil och beordrade henne att köra oss söderut. Mot Seattle!

Vi hade pratat om att åka till Washington (staten) sedan jag flyttade till Kanada, mer eller mindre, så det var på tiden att det äntligen blev av. Efter lite obligatoriskt pappersarbete vid landsgränsen, som givetvis måste inträffa eftersom USA är bättre än alla alla länder och måste utgå ifrån att alla som åker in i landet, även om man inträder i en kanadensisk bil med kanadensiskt arbetsvisum, vill stanna där för alltid, var vi bara två timmar från staden som gjort sig berömd genom Nirvana och den där kärleksfilmen med Tom Hanks där de inte kan sova och blir kära istället.

Det första vi möts av är två 'bums', eller uteliggare som vi på svenska kallar dem, vilket inte riktigt stämmer överens och inte funkar lika bra som bum enligt mig. Mannen hade ögonlapp, pirathatt och stövlar, och kvinnan var kraftigt överviktig. Classic, stereotypical, american crazy person och classic, sterotypical american person. Mannen stirrade på mig i ett par minuter som om jag var den underliga av oss två, där jag satt i bilen och väntade på att Tessa skulle fixa parkeringspass från receptionen. Fan, det borde varit jag som borde ståt och stirrat på honom, men man har ju lite hyffs. Han ville bara ha cigg dock, och var trevligt, men det var ett komiskt välkomnande.

Tack vare en kollega till Tessa fick vi rabatt på ett hotell right downtown Seattle, lika billigt som vandrarhem skulle varit annars, på 2nd & Cherry. Som de flesta som varit i USA vet är det absurt hur mycket större den överviktiga kvoten är, än någon annanstans jag varit, vilket snabbt kan förklaras med att snabbmat är billigare än frimärken och att portionerna på de flesta avv dessa ställen är gjorda för jättar. Jättar och mig. Klart man gillar att man får mer mat för pengarna, men min kropp är nog glad att så inte är fallet i Kanada för då hade jag varit obeast vid det här laget! Eller nej, det hade jag nog inte, man har lite självdisciplin. Har 3 hamburgarrestauranger inom två kvadratkvarter, och har gått till ett av dem en gång, trots att det är billigare än att laga egen mat. Sooo, jag hade inte varit obeast, det var en lögn. Men det hade varit svårare att hålla tillbaka Obelix inom mig. Hur som helst.



Första kvällen var vi turister och gjorde allt sånt där man ska göra. Gå ner till vattnet och den fiskehamndekorerade arkadhallen med ett stort parisehjul utanför. fota,fota,fota,turist! Klar. Gå vidare upp genom gamla kvarter och förundras över hur mycket Seattle liknar Vancouver, fast äldre och sämre omhändertaget. Generellt en vacker och charmig stad, på det där lite smutsiga fiskehamnstad-sättet, och det förklarar vad jag menar. Till sist når vi down downtown, centrum av centrum. Där käkar vi på ett bryggeri och blev hånade för våra kanadensiska ID-kort. Classic. De hade god öl, givetvis, eftersom det var ett bryggeri, så jag tog ett par till. Sen gick jag och Tessa till en bar, som låg lite närmare vårt hotell än bryggeriet vi åt på, och drack drinkar och hade det jävligt trevligt. Cigaretter var billigt och det var semester så jag unnade mig ett paket, och kände mig som en rockstar i min skinnjacka och med mina smokes. Kanske Kurt Cobain?

Jag ska inte gå in på detaljer, men nästa dag fortsatte vi med turistandet och gjorde Space Needle, det där tornet som är Seattles arkitekturella stolthet. De ville ha alla våra pengar för att släppa upp oss så vi tog turistfoton utanför istället. Sen shopping hela dagen, vilket var en besvikelse eftersom man hört att USA ska ha fantastiskt bra shopping, men det nästan bara var samma butiker som vi har i Vancouver. Antagligen var vi på fel plats, men ändå. Centrum känns som the place to be to shop. Vi knallade runt massivs i staden, käkade fish n chips nere vid vattnet och satte oss i bilen och körde hemåt. På en outlet på väg hem stannade vi till, köpte billiga kläder, och fortsatte resan hemåt. Jag köpte 2 Converse, ett par Nike Running shoes och en jacka. Boom, ja tack! Mexikanskt i jäteportioner innan gränsen, och sen raka vägen hem. Det var söndag kväll och jobb dagen efter, så straight to bed.



Seattleresan är egentligen det som framförallt signifierat de senaste veckorna, förutom klassiska utgångar och restaurangbesök, men det finns egetnligen inte så mycket att berätta om det. Inte heller Halloween egentligen då festen vi skulle på inte blev av, och vi inte orkade hitta någon ny. Plus att jag var extremt fattig efter Seattle, så jag hade i princip inte råd att festa mer. På själva Halloween klädde vi ut oss lite och gick till en sushirestaurang, men förutom det var det inte mycket mer. Jag var Hello Kitty, vilket asiaterna i restaurangen älskade. Once again... stereotypcal! 

Svensken jag berättade om förra gången har återvänt till Vancouver för ett tag framöver och jag har dragit på mig en rejäl förkylning och sitter i skrivande stund och följer presidentvalet. Jag ska fokusera lite mer energi på det nu.

Ha det fint!